Idag är områ­det kring Gräne gruva ett popu­lärt utflykts­mål och en del av Ekomu­seum nedre Ätra­da­len. Men det hela började för nästan 2 miljar­der år sedan då berg­grun­den kring Hols­ljunga bilda­des. Då skapa­des förut­sätt­ning­arna till den gruv­bryt­ning som runt förra sekel­skif­tet skulle ge syssel­sätt­ning och försörj­ning för trak­tens invå­nare. Idag ser vi endast spår efter det mödo­samma arbe­tet, bland annat de skim­rande berg­väg­garna i dagbrottet.

 

Lokal brottsvåg

En stor del av Sjuhä­rads­byg­dens berg­grund är uppbyggd av mine­ra­len fältspat och kvarts. De är samlade i en pegma­tit, en sorts grov­kor­nig bergart, något som under­lät­tade bryt­ningen. Fältspats- och kvarts­brott var vanliga i trak­ten och inom en mils radie runt Gräne fanns inte mindre än tio styc­ken. Runt gruvan är det lätt att hitta stenar av den vita kvart­sen och rödak­tig kalifältspat.

 

Strå­lande fynd

Ofta ansam­las stora mäng­der säll­synta mine­ral när pegma­tit bildas. Här vid Gräne Gruva hitta­des bland annat euxe­nit, ett mycket radi­o­ak­tivt mine­ral. Det inne­hål­ler upp till 15% uran, men också thorium, bly, erbium och kalcium. I berg­grun­den finns här klum­par av brun­svart euxe­nit som kan vara upp till två deci­me­ter stora. Euxe­ni­ten maldes sedan ner till ett pulver som syddes in i så kallade radi­um­du­kar. Dessa sades kunna lindra smär­tor och diverse åkommor.

Det sägs även att Marie Curie – som till­de­lats två Nobel­pris – använde euxe­nit från Gräne Gruva som hon fick till­sänt sig till sitt labo­ra­to­rium i Paris.

 

Inte bara för fred­ligt bruk

Bryt­ningen vi Gräne Gruva pågick i peri­o­der mellan 1899 och 1932. Då splitt­rade arbe­tarna berget till rena mine­ra­ler med enkla verk­tyg såsom slägga, hand­borr och dyna­mit. Kvin­nor och delvis barn hackade rent malmen i mindre bitar som sedan kördes med skott­kärra till en ränna som ledde ner till häst­dragna vagnar.

Dessa mine­ra­ler frak­ta­des däref­ter till Tyskland. Fältspat använ­des till pors­lins­till­verk­ning. Kvarts och skrot­sten använ­des som fyll­ning i grana­ter. 1904 inbring­ade brot­tet 1700 kronor. Fältspat gav 2 kronor per ton medan kvarts gav 55 öre för samma volym.

 

Som på räls

De första verk­sam­hets­å­ren trans­por­te­rade man det brutna mate­ri­a­let till ett stick­spår vid järn­vä­gen, mellan Falken­berg och Limma­reds glas­bruk. Nedan­för gruvan går stigen bort till maderna i norra änden av sjön Lilla Hallången. Över maderna anla­des en bro i början av 1900-talet. Här drogs vagnarna på räls med hjälp av hästar. Bron blev obruk­bar i samband med höjningen av Lilla Hallången 1921. 

Under 1930-talet lasta­des därför det brutna om till pråm nere vid sjön. Den drogs sedan ned till Över­lida med en speleka, en båt som veva­des fram med ett spel. Väl där lasta­des godset om till järn­väg för vidare färd till Falken­bergs hamn.

Idag finns åter en bro på plat­sen som en del av vandringsleden.

 

Gruv­fog­den

På 1970-talet gjorde Allan Svens­son i Brunarp det till sin uppgift att göra Gräne Gruva känd som turist- och rekre­a­tions­mål. Till­sam­mans med lika­sin­nade i trak­ten lycka­des han stoppa åter­upp­ta­gan­det av bryt­ning på 1990-talet. 

2005 beslu­tade Sven­ljunga kommun att till­dela Allan ett kultursti­pen­dium. Tyvärr fick han aldrig ta emot denna uppskatt­ning för sitt arbete då han avled strax efter beslu­tet var taget. På väg in till gruvan kör en förbi Allans backe, en liten hyll­ning till denna dedi­ke­rade person.

Idag drivs gruvan av Hols­ljunga hembygds­för­e­ning i samar­bete med markä­ga­ren Kinds skogar AB.

Gräne Gruva är en del av Ekomu­seum nedre Ätra­da­len – www.ekomuseum.com