Skip to main content

Kort om geolo­gin och mine­ralo­gin vid och i Gräne Gruva av Andreas Karls­son Natur­hi­sto­riska Riksmuseet

Den omgi­vande berg­grun­den runt Gräne Gruva kallas ”Östra Segmen­tet” eller ”Ätran-terrängen”, vilket sträc­ker sig från nord­västra Skåne och Halland via västra Småland och Väster­göt­land upp till Värm­land består till stor del av ca 1700 miljo­ner år gamla förg­nej­sade TMB-grani­ter (Trans­kan­di­na­viska magma­tiska bältet).

Grani­terna bilda­des genom kolli­sion mellan den äldre jord­skor­pan i nord­öst med en öbåge i sydväst (motsva­rande nuva­rande Indo­ne­sien). Dessa grani­ter har sanno­likt blivit kraf­tigt förg­nej­sad vid minst 2 till­fäl­len. Första gången vid ca 1400 miljo­ner år sedan under det vi kallar hallandisk oroge­nes (bergs­ked­je­bild­ning) och sedan igen under den sveco­nor­ve­giska oroge­ne­sen för ca 950 miljo­ner år sedan.

Det är i samband med den sista oroge­ne­sen som vi tror att delar av den under jord­skor­pan smälte och bildade den magma som sedan trängde högre upp i jord­skor­pan och kris­tal­li­se­rade som den pegma­tit som nu utgör Gräne Gruva.

Inlandsi­sen formade getryg­gar och dödisgropar

Föru­tom Gräne gruva – med sina femton olika mine­ra­ler som skapa­des för ca 2 miljar­der år sedan – så finns på områ­det ovan­ligt tydliga spår efter den senaste isti­den som varade fram till för ca 10 000 år sedan.

När isen drog sig till­baka så skapa­des stora rull­stenså­sar men även mindre så kallade getryg­gar. Dessa visar sig som ett nätverk på områ­det kring gruvan, något som blir tydligt på ett terräng­kar­tan här intill. En getrygg, eller knivsudd som den även kallas, är en skarpt formad mindre ås som bildats där vatt­net runnit under inlandsisen.

På områ­det finner du också flera så kallade dödis­gro­par. En av de större finns vid rast­plat­sen i norra delen av områ­det, där grön och blå led korsar varann (här marke­rad med gult). Dödis­gro­parna skapa­des i slut­ske­det när isen smälte undan. Då blev ibland stora isblock liggande i land­ska­pet och omgavs av sedi­ment som trans­por­te­ra­des av det smäl­tande isvatt­net. När sedan isen smälte bort “säckade” sedi­men­ten ihop, unge­fär som en punk­te­rad ballong, och kvar blev en sänka.

Ett känne­tec­ken för en dödis­grop är att den inte har något direkt utlopp för det vatten som samla­des där utöver att det sjönk nedåt till grund­vat­ten­ni­vån. På sänkans botten är det därför sankt och ofta en myrlik­nande miljö.